För mig var det lite av en kamp att först söka till pionjärskolan. Ena dagen kändes det som ett självklart beslut och andra dagen fick man känslan av att det inte passade, att det skulle vara för tufft. Men den dagen jag väl hade bestämt mig för att ta mitt förnuft till fånga och lämna in min ansökan så kändes det som rätt val. Jag visste ändå djupt i mitt hjärta att detta skulle vara precis det jag behövde.
Jag kommer från en gymnasietid där jag var mycket för mig själv. Jag hade inte riktigt någon stadig vän i min klass eller på skolan. Brukar såhär i efterhand skämta genom att säga: ”När jag började gymnasiet så kände jag ingen och när jag slutade så kände jag fortfarande ingen.”
Under den tiden så sjönk mitt självförtroende totalt och bilden jag hade av mig själv förändrades. Minst en gång varje dag ville jag sjunka genom jorden över att jag inte hade någon att vara med när det till exempel var grupparbete, där man själv skulle välja grupper.
Jag hade några förväntningar när jag väl ansökte till pionjärskolan. Dels hade jag sett och hört många av de ungdomar som gått det här året, vad det gett dem och inspirerats av hur de lever nu efter. Men jag hade också en längtan att få bryta så många av egna begränsningar som möjligt! Jag ville komma närmare Gud och erövra livet med honom hemma. Bönen var självklart också något som jag ville komma vidare i.
Jag hade hört den stora utmaningen av tidigare pionjärer, Chapel! Att tala till elever i alla åldrar på Grenadjärskolan. Jag kommer ihåg då vi satt i Andreas kontor den andra veckan och Andreas lite lurigt frågade oss:
- Nu undrar ni kanske vem det är som ska få ta första Chapel?
Alla satt och vibrerade av spänning och den enda tanken som snurrade i mitt huvud var:
”Bara det inte är jag, att få ha andra går bra men snälla, inte första!”
När alla var som mest förväntansfulla så fnissade Andreas lite och lämnade rummet, vilket framkallade ett enormt kacklande bland oss. Vem skulle få vara första person ut?
När Andreas kom tillbaka hade han med sig en lapp som han la ut på bordet och ja, såklart var det jag som skulle börja! Något jag nu efteråt är tacksam över! Jag ville ju ändå bryta begränsningar, även om det inte alltid är det lättaste.
Ungefär varannan helg har vi fått åka ut till en liten stad jag inte ens visste fanns, Ödeshög. Vi har där hjälpt till i en mindre församling med en otroligt snygg lokal fylld med många fantastiska medarbetare! Där har jag verkligen fått bryta begränsningar och gått utanför min bekvämlighets zon. De har en cafébuss som åker ut på torget varje fredag kväll och där har vi fått vara med och träffat alla möjliga typer av människor. Vi har delat ut bullar, mackor och läsk i mängder och sen suttit ner tillsammans med besökarna och diskuterat in på halva natten. Det har varit något som jag skulle uttrycka som skräck blandad förtjusning. Otroligt lärorikt!
I Ödeshög har vi även fått sjunga på ett ålderdomshem och på ett fängelse. Jag fick även den stora äran att dansa för pensionärerna, vilket var riktigt kul!
Förutom våra resor till Ödeshög så har vi fått besöka städer som Åmål, Bengtsfors, Grums, Årjäng, Götene och Jönköping. Där har vi träffat de olika pastorerna i församlingarna och bett tillsammans med dem. Det har varit så härligt att träffa dem och stå tillsammans med dem!
Vi börjar alltid morgnarna med att be tillsammans och det har varit där man fått börja slipa på bönen. Jag har fått inse under loppet att jag alltid kan be, till och med då jag inte känner för det, eller ja, köttet inte känner för det. För oavsett hur sliten, trött, ledsen eller arg jag kan vara då jag kommer till kyrkan på morgonen så lämnar jag alltid bönestunden mer motiverad och styrkt. Det är perfekt att få bjuda in Gud på morgonen och få ge sig till honom på ett helhjärtat sätt.
Nu när jag spurtar mot målet på pionjäråret och tittar bakåt så kan jag med glädje se många saker som gör mig så tacksam! Tänk att jag fått pumpas med undervisning och Guds ord och att jag fått leva så nära pastorerna i församlingen. Jag har fått testa på så många olika saker och fått lära mig att man med rätt inställning kan finna glädje i mycket!
När det kommer till de andra pionjärerna som jag fått dela detta år med säger jag bara ett ord… Tacksam! Efter min gymnasietid så var denna gemenskap precis vad jag behövde för att sakta kunna byggas upp till den person jag en gång var. Visst, det har inte alltid varit en dans på rosor eftersom vi blivit som syskon! Vi kan vara småsura på varandra ena sekunden och andra sekunden så sjunger vi opera tillsammans i köket! Vi är ju trots allt fem tjejer, så hormonerna flödar lite hur som helst. Det är tur att Frans stått ut med oss och kunnat dra ner oss på jorden igen. All cred till honom!
Efter detta år så känner jag att jag fått en stadig grund att stå på, för resten av mitt liv. Jag har blivit rotad i Guds ord och fått lära mig hur viktigt det är att leva utifrån det. Något jag också fått lära mig är vad det är att kunna ta ansvar, något jag trodde jag kunde förut. Jag har kommit vidare med Gud och känner mig starkare än någonsin! Gud håller i alla lägen och tillsammans med honom är ingenting omöjligt!
Idag förstår jag inte varför jag ens tvekade när tanken om pionjäråret kom upp i mitt huvud. Detta år är en stor hjälp ifall man har svårt att ta sig framåt på egen hand. Man behöver ledarskapet i församlingen och andra människor som uppmuntrar en framåt. Man behöver också sättas in i något man själv anser omöjligt, för att kunna kasta sig på Gud och se att han håller och kan ta en igenom.
/Victoria
Jag kommer från en gymnasietid där jag var mycket för mig själv. Jag hade inte riktigt någon stadig vän i min klass eller på skolan. Brukar såhär i efterhand skämta genom att säga: ”När jag började gymnasiet så kände jag ingen och när jag slutade så kände jag fortfarande ingen.”
Under den tiden så sjönk mitt självförtroende totalt och bilden jag hade av mig själv förändrades. Minst en gång varje dag ville jag sjunka genom jorden över att jag inte hade någon att vara med när det till exempel var grupparbete, där man själv skulle välja grupper.
Jag hade några förväntningar när jag väl ansökte till pionjärskolan. Dels hade jag sett och hört många av de ungdomar som gått det här året, vad det gett dem och inspirerats av hur de lever nu efter. Men jag hade också en längtan att få bryta så många av egna begränsningar som möjligt! Jag ville komma närmare Gud och erövra livet med honom hemma. Bönen var självklart också något som jag ville komma vidare i.
Jag hade hört den stora utmaningen av tidigare pionjärer, Chapel! Att tala till elever i alla åldrar på Grenadjärskolan. Jag kommer ihåg då vi satt i Andreas kontor den andra veckan och Andreas lite lurigt frågade oss:
- Nu undrar ni kanske vem det är som ska få ta första Chapel?
Alla satt och vibrerade av spänning och den enda tanken som snurrade i mitt huvud var:
”Bara det inte är jag, att få ha andra går bra men snälla, inte första!”
När alla var som mest förväntansfulla så fnissade Andreas lite och lämnade rummet, vilket framkallade ett enormt kacklande bland oss. Vem skulle få vara första person ut?
När Andreas kom tillbaka hade han med sig en lapp som han la ut på bordet och ja, såklart var det jag som skulle börja! Något jag nu efteråt är tacksam över! Jag ville ju ändå bryta begränsningar, även om det inte alltid är det lättaste.
Ungefär varannan helg har vi fått åka ut till en liten stad jag inte ens visste fanns, Ödeshög. Vi har där hjälpt till i en mindre församling med en otroligt snygg lokal fylld med många fantastiska medarbetare! Där har jag verkligen fått bryta begränsningar och gått utanför min bekvämlighets zon. De har en cafébuss som åker ut på torget varje fredag kväll och där har vi fått vara med och träffat alla möjliga typer av människor. Vi har delat ut bullar, mackor och läsk i mängder och sen suttit ner tillsammans med besökarna och diskuterat in på halva natten. Det har varit något som jag skulle uttrycka som skräck blandad förtjusning. Otroligt lärorikt!
I Ödeshög har vi även fått sjunga på ett ålderdomshem och på ett fängelse. Jag fick även den stora äran att dansa för pensionärerna, vilket var riktigt kul!
Förutom våra resor till Ödeshög så har vi fått besöka städer som Åmål, Bengtsfors, Grums, Årjäng, Götene och Jönköping. Där har vi träffat de olika pastorerna i församlingarna och bett tillsammans med dem. Det har varit så härligt att träffa dem och stå tillsammans med dem!
Vi börjar alltid morgnarna med att be tillsammans och det har varit där man fått börja slipa på bönen. Jag har fått inse under loppet att jag alltid kan be, till och med då jag inte känner för det, eller ja, köttet inte känner för det. För oavsett hur sliten, trött, ledsen eller arg jag kan vara då jag kommer till kyrkan på morgonen så lämnar jag alltid bönestunden mer motiverad och styrkt. Det är perfekt att få bjuda in Gud på morgonen och få ge sig till honom på ett helhjärtat sätt.
Nu när jag spurtar mot målet på pionjäråret och tittar bakåt så kan jag med glädje se många saker som gör mig så tacksam! Tänk att jag fått pumpas med undervisning och Guds ord och att jag fått leva så nära pastorerna i församlingen. Jag har fått testa på så många olika saker och fått lära mig att man med rätt inställning kan finna glädje i mycket!
När det kommer till de andra pionjärerna som jag fått dela detta år med säger jag bara ett ord… Tacksam! Efter min gymnasietid så var denna gemenskap precis vad jag behövde för att sakta kunna byggas upp till den person jag en gång var. Visst, det har inte alltid varit en dans på rosor eftersom vi blivit som syskon! Vi kan vara småsura på varandra ena sekunden och andra sekunden så sjunger vi opera tillsammans i köket! Vi är ju trots allt fem tjejer, så hormonerna flödar lite hur som helst. Det är tur att Frans stått ut med oss och kunnat dra ner oss på jorden igen. All cred till honom!
Efter detta år så känner jag att jag fått en stadig grund att stå på, för resten av mitt liv. Jag har blivit rotad i Guds ord och fått lära mig hur viktigt det är att leva utifrån det. Något jag också fått lära mig är vad det är att kunna ta ansvar, något jag trodde jag kunde förut. Jag har kommit vidare med Gud och känner mig starkare än någonsin! Gud håller i alla lägen och tillsammans med honom är ingenting omöjligt!
Idag förstår jag inte varför jag ens tvekade när tanken om pionjäråret kom upp i mitt huvud. Detta år är en stor hjälp ifall man har svårt att ta sig framåt på egen hand. Man behöver ledarskapet i församlingen och andra människor som uppmuntrar en framåt. Man behöver också sättas in i något man själv anser omöjligt, för att kunna kasta sig på Gud och se att han håller och kan ta en igenom.
/Victoria
