Många har säkert hört eller läst berättelsen om när Jesus gick på vattnet och kallade till sig Petrus som gensvarade men började tvivla och sjunka och stormen som var närvarande. För en del kan det bli en härlig berättelse eller så kan det vara en verklighet. För mig har det varit det sistnämnda.
När jag nu blickar tillbaka på pionjärskoleåret som börjar lida mot sitt slut, om det inte redan har gjort det när denna text läggs ut, så ser jag tre saker. Jag vill försöka hålla mig kort för det finns så många minnen och erfarenheter man fått detta år, man har blivit berikad. Det är verkligen bara Guds nåd att man fått gått ett sådant år.
Först, jag har tyvärr ett rätt svagt minne från starten, ibland ångar man att man inte för dagboksanteckningar för varje dag. Men jag vet att det fanns ett par frågetecken som "var ska jag bo? Hur ska det gå med dittan och dattan?" men till slut med några samtal med bla. familjen och en av pastorena så valde jag att våga skriva på ansökningsblanketten och därmed ta första steget för att gå pionjärskolan.
Jag kan lätt bli en sådan som tjuren Ferdinan som sagt de välkända orden "trivs bättre här, där jag kan ta det lugnt och skönt och lukta på blommorna" och infinna mig, så att nu helt plötsligt byta miljö och låta andra trycka på känsliga punkter i livet och bli tränad och utrustad, det var något nytt och något som jag småfasat för samtidigt som jag såg en frukt som lockade mig hos personer som tidigare gått pionjäråret. Ett sätt att lära känna Gud mer.
Gud har verkligen omsorg. Han försåg mig med ett tillfälligt hem hos pionjär Sara, vilket verkligen är perfekt då vi i bilen hemåt efter dagen kan samtala och prata om frågor som dykt upp under dagen. Och saker jag varit orolig och bekymmrad över innan året har blivit mindre och inte få ta plats. Snacka om att man gått runt med en onödig oro.
För det andra, att vara i ett team är verkligen att vara i träsvarven varje dag. Man slipar upp varandra, ibland mindre justeringar till större, hårda träkvistar som flyger och far som faktiskt kan kännas rätt så rejält (har du inte så stor kunskap kan du alltid söka upp mer kunskap angående trähantering, men nog om detta).
Jag uppskattar de andra i teamet men att se sin egen funktion och att Gud faktiskt har satt oss tillsammans har varit något som jag personligen fått ändra bild på i mitt huvud. En omprogramering så att säga. Vissa stunder kan man känna hur tacksamheten flödar medan andra stunder vill man helst befinna sig på en annan plats i detta avlånga land.
Gud har fått inträde till mitt känsloliv på ett annat sätt. Varsågod Gud, här har Du en biljett till berg och dalbanan Maria!
En hel del stormar i mitt sinne har det varit denna termin, ibland har temperamentet tänt till och jag har ibland reagerat på sätt som kanske inte är något att visa upp alla gånger. Inte visste jag att det fanns så mycket inom mig. Men det som varit instängt för att försöka visa en fin och duglig sida har Gud låtit ploppa upp. Ett område som jag börjat upptäcka är ärlighet, att jag får säga som det faktiskt är.
Som sista punkt i denna text har detta år fått innebära böneresor till andra församlingar. Vi har fått vara rastvakt på fotbollsplanen och som den osportsliga person jag är våga ta auktoritet, tala med människor på stan och berätta vem Jesus är, hålla i skolans chapel inför ungdomar som varit riktigt roligt men där man också gått in med en viss ansvarskänsla, vittna på ett fängelse, älskat att vara söndagsskoleföken i Ödeshög och självklart fått bära en hel del bord i cafetreian. Ja, helt enkelt fått tjäna Gud i olika uttryckssätt.
Som pionjär räknas man in, man är inte en praktiserande studerande utan man är med och bär, självklart lämnas man aldrig ensam. Och man får en sådan respekt när ledarna ber och vill att vi ska komma igenom i bön, i livet med Gud. Jag har fått så mycket och mer där till t.ex. fått se hur konkret relationen med Jesus och bönelivet är, bönelivet var ett område som jag från början inte hade en önskan om. Men Gud är god och ger oss det vi verkligen behöver för att kunna möta de där stormarna som kommer. För det har jag insett att de kommer.
Som Carola sjunger i sin schlagerhit med vissa justeringar att jag må vara fångad i en stormvind, men jag är fast för Dig Herre, ingenting ska få hindra mig... Reser ut mot öppet hav där allting blir som nytt i den framtid som Du ger.
Om jag ska vara ärlig och det vill jag ju vara så kan framtiden kännas som osäker och "vart ska jag ta vägen?" men jag vill samtidigt som Petrus våga doppa tårna och kliva rakt ut i havet, på det stormiga och säga "Herre jag litar på Dig, håll mig i handen och för mig på den väg Du vill jag ska vandra".
Jag vill tro om en fortsatt spännande resa tillsammans med Jesus Kristus, min Herre, även om det så skulle innebär en asfalterat raksträcka eller en gigantisk berg och dalbana. Ett steg i taget och jag ska framåt.
/Maria
När jag nu blickar tillbaka på pionjärskoleåret som börjar lida mot sitt slut, om det inte redan har gjort det när denna text läggs ut, så ser jag tre saker. Jag vill försöka hålla mig kort för det finns så många minnen och erfarenheter man fått detta år, man har blivit berikad. Det är verkligen bara Guds nåd att man fått gått ett sådant år.
Först, jag har tyvärr ett rätt svagt minne från starten, ibland ångar man att man inte för dagboksanteckningar för varje dag. Men jag vet att det fanns ett par frågetecken som "var ska jag bo? Hur ska det gå med dittan och dattan?" men till slut med några samtal med bla. familjen och en av pastorena så valde jag att våga skriva på ansökningsblanketten och därmed ta första steget för att gå pionjärskolan.
Jag kan lätt bli en sådan som tjuren Ferdinan som sagt de välkända orden "trivs bättre här, där jag kan ta det lugnt och skönt och lukta på blommorna" och infinna mig, så att nu helt plötsligt byta miljö och låta andra trycka på känsliga punkter i livet och bli tränad och utrustad, det var något nytt och något som jag småfasat för samtidigt som jag såg en frukt som lockade mig hos personer som tidigare gått pionjäråret. Ett sätt att lära känna Gud mer.
Gud har verkligen omsorg. Han försåg mig med ett tillfälligt hem hos pionjär Sara, vilket verkligen är perfekt då vi i bilen hemåt efter dagen kan samtala och prata om frågor som dykt upp under dagen. Och saker jag varit orolig och bekymmrad över innan året har blivit mindre och inte få ta plats. Snacka om att man gått runt med en onödig oro.
För det andra, att vara i ett team är verkligen att vara i träsvarven varje dag. Man slipar upp varandra, ibland mindre justeringar till större, hårda träkvistar som flyger och far som faktiskt kan kännas rätt så rejält (har du inte så stor kunskap kan du alltid söka upp mer kunskap angående trähantering, men nog om detta).
Jag uppskattar de andra i teamet men att se sin egen funktion och att Gud faktiskt har satt oss tillsammans har varit något som jag personligen fått ändra bild på i mitt huvud. En omprogramering så att säga. Vissa stunder kan man känna hur tacksamheten flödar medan andra stunder vill man helst befinna sig på en annan plats i detta avlånga land.
Gud har fått inträde till mitt känsloliv på ett annat sätt. Varsågod Gud, här har Du en biljett till berg och dalbanan Maria!
En hel del stormar i mitt sinne har det varit denna termin, ibland har temperamentet tänt till och jag har ibland reagerat på sätt som kanske inte är något att visa upp alla gånger. Inte visste jag att det fanns så mycket inom mig. Men det som varit instängt för att försöka visa en fin och duglig sida har Gud låtit ploppa upp. Ett område som jag börjat upptäcka är ärlighet, att jag får säga som det faktiskt är.
Som sista punkt i denna text har detta år fått innebära böneresor till andra församlingar. Vi har fått vara rastvakt på fotbollsplanen och som den osportsliga person jag är våga ta auktoritet, tala med människor på stan och berätta vem Jesus är, hålla i skolans chapel inför ungdomar som varit riktigt roligt men där man också gått in med en viss ansvarskänsla, vittna på ett fängelse, älskat att vara söndagsskoleföken i Ödeshög och självklart fått bära en hel del bord i cafetreian. Ja, helt enkelt fått tjäna Gud i olika uttryckssätt.
Som pionjär räknas man in, man är inte en praktiserande studerande utan man är med och bär, självklart lämnas man aldrig ensam. Och man får en sådan respekt när ledarna ber och vill att vi ska komma igenom i bön, i livet med Gud. Jag har fått så mycket och mer där till t.ex. fått se hur konkret relationen med Jesus och bönelivet är, bönelivet var ett område som jag från början inte hade en önskan om. Men Gud är god och ger oss det vi verkligen behöver för att kunna möta de där stormarna som kommer. För det har jag insett att de kommer.
Som Carola sjunger i sin schlagerhit med vissa justeringar att jag må vara fångad i en stormvind, men jag är fast för Dig Herre, ingenting ska få hindra mig... Reser ut mot öppet hav där allting blir som nytt i den framtid som Du ger.
Om jag ska vara ärlig och det vill jag ju vara så kan framtiden kännas som osäker och "vart ska jag ta vägen?" men jag vill samtidigt som Petrus våga doppa tårna och kliva rakt ut i havet, på det stormiga och säga "Herre jag litar på Dig, håll mig i handen och för mig på den väg Du vill jag ska vandra".
Jag vill tro om en fortsatt spännande resa tillsammans med Jesus Kristus, min Herre, även om det så skulle innebär en asfalterat raksträcka eller en gigantisk berg och dalbana. Ett steg i taget och jag ska framåt.
/Maria
