När jag började pionjäråret visste jag inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Jag hade hört från tidigare pionjärer vad året hade fått betyda för dem, att det var ett år av utmaningar och begränsningar att spränga. Och det har det då sannerligen varit! Några utmaningar som jag har mött under det här året är bland annat att tala på Chapel, speciellt för de äldre barnen, och att vittna. Jag har aldrig tyckt om att tala inför folk, och speciellt inte om viktiga saker, så det har som sagt verkligen varit en utmaning för mig.

Något som har varit en stor hjälp för mig är att vissa saker har man egentligen inget val om man ska göra eller ej. Det är bara att ställa sig där och tala på Chapel eller att gå upp på scenen och vittna. Det gör att man slipper fundera och känna efter så mycket, det spelar liksom ingen roll om man tror att man vågar eller inte. Och efteråt märker man att det faktiskt inte var så farligt.

Någonting annat som jag har märkt under det här året är att man som team har fått slipa varandra ordentligt. Det är inte alltid så att alla andra har samma åsikter som mig eller samma prioriteringar som mig eller möter situationer på samma sätt som jag skulle mött dem. Detta gör att det dyker upp situationer när man inte kommer överens och kanske till och med surar till mot varandra. Vad som har varit en utmaning för mig och någonting som jag har fått slipa på är att när sådant händer inte sopa saker och ting under mattan utan ta i det och reda ut vad som gick fel. Det är verkligen någonting som jag kommer att bära med mig in inför framtiden.

Sammanfattningsvis är pionjäråret ett år där man får chansen att se och ta tag i svaga områden i sitt liv och om man är villig att jobba på dessa områden så är pionjäråret verkligen ett år att rekommendera.

/Hanna